Here, tell these people something they don't know about me
Känns som om jag glider mer och mer ifrån mitt "vanliga" liv - På gott och ont! I negativ bemärkelse då alla dagar har flytit ihop till en grå sörja. Jag håller inte längre isär veckodagar, måndag gör sig inte skillnad från fredag. Jag reagerar inte på vädret utomhus. Reagerar inte på någonting utomhus. Det är som att min värld är koncentrerad inom de 4 väggar jag lever och en allmänt frän obehaglig kvävningskänsla växer fram mer och mer. Slås till och från av sjuka impulser som att sätta ner mitt brutna ben i backen och springa iväg (skulle antagligen inte komma så långt), eller bara leta upp första bästa hammare och slå söder det här jävla skitgipset som känns som en 50 kg mental tyngd på mitt psyke.
Om man ska se till det positiva så märker jag att jag sakta men säkert glider längre och längre ifrån relativt hemtama mönster som jag innan (av någon anledning) velat hålla kvar vid. Jag kommer på mig själv att inte sakna dem alls. Blir bara mer och mer taggad till förändring och är redo att bryta mig loss från all skit. Har fan aldrig varit så här motiverad till att skapa förändringar i mitt liv, börja leva som jag egentligen vill och skita i alla andra. Det ilska och frustration jag har inom mig börjar omvandlas till ett jävlarannama som får det att kännas som att jag kan slå hål på en vägg eller lyfta en elefant över huvudet. Tidigare rädslor inför det okända är bortblåsta. Jag är förbannad och beslutsam. This will not fucking break me. Ingen jävel ska någonsin få sätta sig på mig eller trycka ner mig igen.
Har nog aldrig kunnat relatera lika mycket till texten i den här gamla Eminem-låten som jag gör just i detta nu:
"Fuck a papa doc, fuck a clock, fuck a trailer, fuck everybody
Fuck y'all if you doubt me
I'm a piece of fucking white trash, I say it proudly
And fuck this battle, I don't wanna win, I'm outty,
Here, tell these people something they don't know about me."