Då står vi här tillsammans, ett år senare.
När jag frågade min älskling vad han såg fram emot i helgen så svarade han årsfirande och gardiner, haha! (Har precis köpt 8 svarta gardinlängder för att skydda vår ljusinfekterade lägenhet från att förvandlas till en bastu). Bara i vardagsrummet har vi 16 fönster(!). För att få upp dessa gardiner tvingades jag (som är väldigt höjdrädd) stå på en stege precis bredvid översta fönsterraden, 13 våningar upp med utsikt över hela stan. Tursamt nog så blundade jag och försökte ignorera det faktum att jag närsomhelst kunde ramla mot min död, min älskling var en klippa. Enough about that ;)
Koncentrerar mig hellre på det faktum att jag och mitt livs kärlek firar ett år idag.
Ett år senare och hela jag vibrerar fortfarande av hans beröring. Mitt hjärta slår fortfarande dubbelvolter varje gång min älskling ler sitt gulliga leende, tittar mig i ögonen säger att han älskar mig mer än allt. Hans kyssar gör mig fortfarande knäsvag. Tänkte att allt sånt möjligtvis borde lägga sig med tiden, men istället blir dessa känslor starkare och starkare för varje dag som går. Ser verkligen min själsfrände i Tor, han är en del av mig. Den person jag vill dela min framtid med, den person jag kan se som pappa till våra barn. Har aldrig känt mig så trygg, så älskad, så speciell som jag gör i hans närhet. Det är med honom som jag har gråtit hårdast, skrattat hårdast, älskat hårdast.
Du är mitt allt.
