Big city girl trapped in a small town world

En härlig långhelg börjar dra mot sitt slut. Spenderade några lediga dagar hemma hos mami. Så skönt att komma ifrån stan, men nästan ännu bättre att få komma hem sen igen. Det är en speciell känsla att sova och bo i ett rum som har varit ens rum från att man var 16 år, men som inte är ens rum längre. Inga spår av att jag någonsin har bott där finns kvar. Jag flyttade verkligen hemifrån i rättan tid och har aldrig ångrat det beslutet för en sekund!
 
Bildbomb från helgen
Mammas Irish Coffee! (Mer Whisky än kaffe, haha).
Dammsugaren var en hit!
 
Så glad för att få träffa Bells och Anton igen! <3 Hade inte sett dem sedan jag låg på SÖS i december.
 

Throwback Sunday

Så peachy idag, haha! Tror våren, plus inga kryckor, (plus löneförhöjning, höhö) har gjort mig pigg. Jag och Jen startade dagen med att garva rumpan av oss. Dessa bilder är ancient, eller iaf runt 5 år gamla. Slog mig hur oerhört ung jag var, inte utseendemässigt utan mentalt. Så glad att jag inte är samma människa idag som jag var på bilderna. (Inser att jag antagligen kommer att sitta och säga samma sak när jag fyller 30)
 
Min klyfta var det dock inga fel på, haha.
 

Got a pistol for a mouth, my old mama gave me that

This song!<3 Damn gurl!
 
Får mig att vilja sätta på mig ett rött läppstift, svart eyeliner, leopard-bh, höga klackar och göra någonting snuskigt med någon i en mörk gränd, Haha!
 

Stroll

 
Ända sedan jag såg en av mina lifetime-favoriter "The dive from clausen's pier" för första gången, för ca 7 år sedan. Så har jag varit obsessed med att finna denna låt. (Ibland händer det, haha ;)
 
Det är bara någonting med den här låten... Kan inte sätta fingret på vad. Den skapar som ett pirr och får mig att känna mig som 20 år igen.
 

My whole life, I've just clung to whatever came along

Xander: Anya, wait.
Anya: Xander, please, just go away.
Xander: Whatever's between us... it doesn't matter. You shouldn't be alone in this.
Anya: Yes, I should. My whole life, I've just clung to whatever came along.
Xander: Well, speaking as a clingee... I kinda didn't mind.
Anya: Thanks. For everything. (Xander realizes that she wants to be alone, and he starts to leave.)
Anya: Xander— (He turns toward her.) What if I'm really nobody?
Xander: Don't be a dope.
Anya: I'm a dope?
Xander: Sometimes.
Anya: That's a start.
  
- Selfless, BTVS, S7
 

"You should try Tinder"

Haha, Jen messade mig denna bild. (Vi är ju båda singlar i dagsläget, tror tametusan aldrig vi har varit det samtidigt innan). Det jag har märk av vissa personer (bekanta) är dock att så fort man är singel så försöker de, på en gång, pusha ihop en med någon ny. Jag tror dock det är nyttigt att jag INTE har någon på min radar för tillfället. Ända sedan jag var 20-någonting så har jag bara kastat mig in och klamrat mig fast vid det som har kommit i min väg. Jag måste få vara själv och växa på egen hand just nu och för en period framåt. Få upptäcka att det kanske inte var så pass läskigt som jag först trodde... 
 

I'll tell you my sins and you can sharpen your knife

Underbara fredag! Har haft en så bra vecka på jobbet! Mina mysiga kollegor som får mig att skratta varje dag är GULD. Förutom det så är jag (med handen på hjärtat) så jäkla stolt över det arbete jag utför.
 
Ligger just nu och kollar på Resident Evil - Afterlife. Ett ord: (slägg-mannen! <3). Innan dess blev det ett besök på Grekiska Kolgrillen över gatan och Let's Dance. Är kattvakt i helgen då Jen-darling besöker lover-boy. Förutom det finns inga direkta planer. Blev iofs bjuden på en fika av en trevlig prick men valde att skjuta på det. Trots att jag kan skippa kryckorna mer och mer känner jag fortfarande att det är ganska jobbigt att gå längre sträckor om jag inte måste. Längtar tills jag slipper dem för gott! Nu: Varm dusch och myspys-kläder <3 <3 <3
 

I was waiting. I feel like some part of me will always be waiting for you. Like if I'm old and blue-haired and I turn the corner in Istanbul, and there you are. I won't be surprised... Because you're with me, you know?

Det här är bland det sorgligaste som hänt mig. Det här är alla olyckliga slut komprimerat i ett sms. Hade hoppats på att ett totalt bryt av all kontakt inte skulle behövas, det var aldrig något jag ville, men insikten slog ned som en blixt och här står vi nu. Vetskapen känns som en klump i hjärtat. I framtiden kanske saker kommer se annorlunda ut, men jag kan inte fortsätta hålla något slags hopp tänt för en potentiell vänskap längre. (Känns som att springa runt i midjedjup gyttja medans en mördare är en hack i häl, du vet att förr eller senare kommer det inte finnas något kvar förutom en töcken av smärta, närsomhelst kommer du oundvikligen att bli styckad, alt sjunka djupare och drunkna). Jag vet på riktigt inte hur jag ska klara mig utan alla de egenheter som är oss. Klara mig utan favoritpartierna på hans kropp, hans skratt, hans sätt att lägga sin arm om mig.

 

Jag älskar honom fortfarande och hoppas att den känslan någon gång försvinner.

 

Nu vet ni.

 


Blondes DO have more fun

Liten bild på min ny frilla. Så skönt med kortare hår!

 

Emmy Winther!

Ha! Upptäckte Emmy Winthers twitter för några timmar sedan och har suttit och skrattat högt, roligast är när hon driver med sverigedemokrater... #Idol #rolemodel #Sakermanroarsigmednärmanärledig osv
 
 

Omg, look at that face, you look like my next misstake


Finally I could just float

Har precis börjat leva igen efter 6 månader i ide...
 
Den känslan av att behöva bryta upp en låst dörr med en kofot för att personen inte på något sätt kan hantera vad han känner eller vill berätta vad problemet är. När personen inte själv förklarar hur han känner utan istället lägger över ansvaret på sin omgivning att tolka honom, ett fucking heltidsjobb som en inte ens får betalt eller uppskattning för. Det är inte nice någonstans med personer som uppfostras i att inte kunna hantera sina egna måenden utan lassar över allt på andra, gärna på någon som i sin tur uppfostrats i att vara omhändertagande och självuppoffrande. Trots att det genererar utåtageranden samt panikgråt i kudden hos oss andra för att dessa människor inte kan bete sig så värderas det som sunt och starkt att kunna stänga inne sina känslor.
 
Efter kraschen befann jag mig i ett vakuum. Min kropp levde men inombords var allt uppsprättat. Oundvikligen blir det en väldigt konstig maktbalans. Jag var inte den personen som dikterade eller satte reglerna. Det blev en enorm befrielse när jag till sist började släppa rädslan och insåg att jag faktiskt hade all rätt i världen att vara ledsen över den skit som jag blivit utsatt för. Jag behövde berätta om mina upplevelser och bli så fruktansvärt hjärtskärande asförbannad och sörja hur jag glömt mitt egna värde. Jag hyser inte någon agg eller ånger längre. Den person jag var då och den jag är nu är som dag och natt och jag är så oerhört tacksam för de insikter jag har fått.
 
Efter att ha funderat mycket på lycka har jag kommit fram till ett par spännande saker. Jag är generellt sätt ändå en ganska lycklig människa, men jag är lyckligare nu. Min tillvaro är långt ifrån optimal, men jag känner mig fri själsligt och känslomässigt. Från att i slutet av 2014 ha varit en torr krukväxt på väg att möta döden till att bli omplanterad i ny jord med massvis av näring och lagom med vatten. Jag känner hur jag växer både med rötter och sköra knoppar. Det som fortfarande gör ont inombords läker parallellt med skelettet i mitt underben.
 

Är för tillfället inackorderad hos min Jennie-pennie. Hon är snäll nog att inhysa en invalid innan jag hittar mitt egna liv place.

Nu står vi här, hur fan gör vi nu, när alla våra lögner är slut

 
Jag kan ångra ibland att vi fucka ur
Vi ser inte solen
Ingen sand mellan tårna
Ingen fucking semester
Men vi vill inte jobba
Det känns som vi går där med ångest tillsammans och väntar på sommarn
Vem bryr sig om vintern, om våren, om hösten, det funkar på sommarn
Vi bråkar, vi skriker, vi knullar, vi blundar tillsammans och somnar
Men när ska vi vakna?
 

Aurora Borealis

 
Tydligen så kommer man inatt mellan kl 01.00-04.00 ha möjlighet att få en glimt av Norrsken i hela landet pga en kraftig solstorm... *Laddar med sockerfri Redbull* Är SÅ facinerad av detta och avundas norrlänningarna något oerhört.
 
 
Att lära sig gå går (sakta) framåt btw. Hade hembesök av en underbar sjukgymnast idag som kommer komma hit kontinuerligt. Så stöttande och framför allt förstående!! Detta var första dagen som jag med peppning vågade mig på RIKTIGA steg och nya övningar. Idag var det basic gångträning (väldigt försiktig start med korta steg). På torsdag kommer vi gå vidare med att träna i en trappa. Känns 1000 gånger bättre än mina egna taffliga försök. Tyvärr är den fruktansvärda pulserande knivhuggs-liknande smärtan och svullnaden efter varje gåträning något jag tyvärr får leva med, men den gör mig inte LIKA rädd som tidigare. Tänker att det är som rejält smärtsam mensvärk. Knaprar mycket alvedon, har benet högt och biter ihop.
 

In the darkest of times

<3
 
För att NI får mig att kämpa ännu hårdare i mina mest nattsvarta stunder.
 
 

RSS 2.0