My whole life, I've just clung to whatever came along

Xander: Anya, wait.
Anya: Xander, please, just go away.
Xander: Whatever's between us... it doesn't matter. You shouldn't be alone in this.
Anya: Yes, I should. My whole life, I've just clung to whatever came along.
Xander: Well, speaking as a clingee... I kinda didn't mind.
Anya: Thanks. For everything. (Xander realizes that she wants to be alone, and he starts to leave.)
Anya: Xander— (He turns toward her.) What if I'm really nobody?
Xander: Don't be a dope.
Anya: I'm a dope?
Xander: Sometimes.
Anya: That's a start.
  
- Selfless, BTVS, S7
 

"You should try Tinder"

Haha, Jen messade mig denna bild. (Vi är ju båda singlar i dagsläget, tror tametusan aldrig vi har varit det samtidigt innan). Det jag har märk av vissa personer (bekanta) är dock att så fort man är singel så försöker de, på en gång, pusha ihop en med någon ny. Jag tror dock det är nyttigt att jag INTE har någon på min radar för tillfället. Ända sedan jag var 20-någonting så har jag bara kastat mig in och klamrat mig fast vid det som har kommit i min väg. Jag måste få vara själv och växa på egen hand just nu och för en period framåt. Få upptäcka att det kanske inte var så pass läskigt som jag först trodde... 
 

I'll tell you my sins and you can sharpen your knife

Underbara fredag! Har haft en så bra vecka på jobbet! Mina mysiga kollegor som får mig att skratta varje dag är GULD. Förutom det så är jag (med handen på hjärtat) så jäkla stolt över det arbete jag utför.
 
Ligger just nu och kollar på Resident Evil - Afterlife. Ett ord: (slägg-mannen! <3). Innan dess blev det ett besök på Grekiska Kolgrillen över gatan och Let's Dance. Är kattvakt i helgen då Jen-darling besöker lover-boy. Förutom det finns inga direkta planer. Blev iofs bjuden på en fika av en trevlig prick men valde att skjuta på det. Trots att jag kan skippa kryckorna mer och mer känner jag fortfarande att det är ganska jobbigt att gå längre sträckor om jag inte måste. Längtar tills jag slipper dem för gott! Nu: Varm dusch och myspys-kläder <3 <3 <3
 

I was waiting. I feel like some part of me will always be waiting for you. Like if I'm old and blue-haired and I turn the corner in Istanbul, and there you are. I won't be surprised... Because you're with me, you know?

Det här är bland det sorgligaste som hänt mig. Det här är alla olyckliga slut komprimerat i ett sms. Hade hoppats på att ett totalt bryt av all kontakt inte skulle behövas, det var aldrig något jag ville, men insikten slog ned som en blixt och här står vi nu. Vetskapen känns som en klump i hjärtat. I framtiden kanske saker kommer se annorlunda ut, men jag kan inte fortsätta hålla något slags hopp tänt för en potentiell vänskap längre. (Känns som att springa runt i midjedjup gyttja medans en mördare är en hack i häl, du vet att förr eller senare kommer det inte finnas något kvar förutom en töcken av smärta, närsomhelst kommer du oundvikligen att bli styckad, alt sjunka djupare och drunkna). Jag vet på riktigt inte hur jag ska klara mig utan alla de egenheter som är oss. Klara mig utan favoritpartierna på hans kropp, hans skratt, hans sätt att lägga sin arm om mig.

 

Jag älskar honom fortfarande och hoppas att den känslan någon gång försvinner.

 

Nu vet ni.

 


Blondes DO have more fun

Liten bild på min ny frilla. Så skönt med kortare hår!

 

Emmy Winther!

Ha! Upptäckte Emmy Winthers twitter för några timmar sedan och har suttit och skrattat högt, roligast är när hon driver med sverigedemokrater... #Idol #rolemodel #Sakermanroarsigmednärmanärledig osv
 
 

Omg, look at that face, you look like my next misstake


Finally I could just float

Har precis börjat leva igen efter 6 månader i ide...
 
Den känslan av att behöva bryta upp en låst dörr med en kofot för att personen inte på något sätt kan hantera vad han känner eller vill berätta vad problemet är. När personen inte själv förklarar hur han känner utan istället lägger över ansvaret på sin omgivning att tolka honom, ett fucking heltidsjobb som en inte ens får betalt eller uppskattning för. Det är inte nice någonstans med personer som uppfostras i att inte kunna hantera sina egna måenden utan lassar över allt på andra, gärna på någon som i sin tur uppfostrats i att vara omhändertagande och självuppoffrande. Trots att det genererar utåtageranden samt panikgråt i kudden hos oss andra för att dessa människor inte kan bete sig så värderas det som sunt och starkt att kunna stänga inne sina känslor.
 
Efter kraschen befann jag mig i ett vakuum. Min kropp levde men inombords var allt uppsprättat. Oundvikligen blir det en väldigt konstig maktbalans. Jag var inte den personen som dikterade eller satte reglerna. Det blev en enorm befrielse när jag till sist började släppa rädslan och insåg att jag faktiskt hade all rätt i världen att vara ledsen över den skit som jag blivit utsatt för. Jag behövde berätta om mina upplevelser och bli så fruktansvärt hjärtskärande asförbannad och sörja hur jag glömt mitt egna värde. Jag hyser inte någon agg eller ånger längre. Den person jag var då och den jag är nu är som dag och natt och jag är så oerhört tacksam för de insikter jag har fått.
 
Efter att ha funderat mycket på lycka har jag kommit fram till ett par spännande saker. Jag är generellt sätt ändå en ganska lycklig människa, men jag är lyckligare nu. Min tillvaro är långt ifrån optimal, men jag känner mig fri själsligt och känslomässigt. Från att i slutet av 2014 ha varit en torr krukväxt på väg att möta döden till att bli omplanterad i ny jord med massvis av näring och lagom med vatten. Jag känner hur jag växer både med rötter och sköra knoppar. Det som fortfarande gör ont inombords läker parallellt med skelettet i mitt underben.
 

Är för tillfället inackorderad hos min Jennie-pennie. Hon är snäll nog att inhysa en invalid innan jag hittar mitt egna liv place.

Nu står vi här, hur fan gör vi nu, när alla våra lögner är slut

 
Jag kan ångra ibland att vi fucka ur
Vi ser inte solen
Ingen sand mellan tårna
Ingen fucking semester
Men vi vill inte jobba
Det känns som vi går där med ångest tillsammans och väntar på sommarn
Vem bryr sig om vintern, om våren, om hösten, det funkar på sommarn
Vi bråkar, vi skriker, vi knullar, vi blundar tillsammans och somnar
Men när ska vi vakna?
 

Aurora Borealis

 
Tydligen så kommer man inatt mellan kl 01.00-04.00 ha möjlighet att få en glimt av Norrsken i hela landet pga en kraftig solstorm... *Laddar med sockerfri Redbull* Är SÅ facinerad av detta och avundas norrlänningarna något oerhört.
 
 
Att lära sig gå går (sakta) framåt btw. Hade hembesök av en underbar sjukgymnast idag som kommer komma hit kontinuerligt. Så stöttande och framför allt förstående!! Detta var första dagen som jag med peppning vågade mig på RIKTIGA steg och nya övningar. Idag var det basic gångträning (väldigt försiktig start med korta steg). På torsdag kommer vi gå vidare med att träna i en trappa. Känns 1000 gånger bättre än mina egna taffliga försök. Tyvärr är den fruktansvärda pulserande knivhuggs-liknande smärtan och svullnaden efter varje gåträning något jag tyvärr får leva med, men den gör mig inte LIKA rädd som tidigare. Tänker att det är som rejält smärtsam mensvärk. Knaprar mycket alvedon, har benet högt och biter ihop.
 

In the darkest of times

<3
 
För att NI får mig att kämpa ännu hårdare i mina mest nattsvarta stunder.
 
 

Att gå och gå men aldrig komma till dörren

Och så var det det där med att lära sig gå...
 
Långt ifrån lika lätt som jag hade hoppats. Jag var inte helt naiv men jag hade iaf sett framför mig att så fort ställskruven var borta och jag fick gå på foten så kommer jag iaf VÅGA att göra det. Nu haltar jag som en gumma, blir utmattad direkt, släpar benet efter mig och tycker mest det är i vägen. På något sätt vet jag att det värsta är över. Mitt liv har varit på paus i snart tre månader. Hela första månaden låg jag sängliggande och bara grät, hög på morfin-liknande preparat. Varje gång jag tog ur foten ur högläge så kändes det som om jag la ned den i ett bad av syra. Dvs VARJE gång jag satte ned foten i golvet så grinade jag av smärtan, varje gång jag satt upp så gjorde den sig påmind som om 1000 knivar stack in rakt i benet. (Gissa om det fick mig att bäva inför att behöva röra mig). Den smärtan var jag tvungen att leva med då den inte försvann alls av smärtstillande.
 
Precis när jag hade brutit benet och låg ensam på en isbelagd parkering i Farsta så tänkte jag nästan direkt att oj, nu kanske jag t.o.m har stukat foten för att det gör så ont. (Att bryta foten fanns inte på min radar). Det kom förbi massa människor som insisterade på att jag skulle resa mig, (de menade väl, antagligen eftersom det var vinter ute.) Jag sa till alla att jag antagligen inte kunde resa mig för det gör så ont, men pga yttre press så reste jag mig till sist och försökte stödja på benet. I samma ögonblick som jag gör det så känner jag att benet i princip "går sönder" och att skelett-delarna i mitt ben trasas och går isär åt olika håll. Benet kan inte längre bära mig och jag faller ihop som en lerklump. Någonstans här drabbas jag av fullkomlig panik, den paniken, skriken, gråten, släpper inte förrän jag ligger neddrogad på SÖS ca en timme senare. Kommer inte ihåg så mycket vad som hände. Vet att jag fick spruta efter spruta efter spruta med morfin och att ambulansmännen tjatade på mig att jag måste andas. De fick efter antal skrik av mig min sko och lyfte sedan över mig på en bår.
 
Jag har aldrig behövt bearbeta det som hände vid fallet förrän nu när jag ska gå på foten och smärtan gör att jag hamnar i fullständig panik återigen. För det gör ONT att gå på en fot som man inte har använt på ca 3 månader. Den smärtan tar mig direkt tillbaka till när jag bröt. Jag tror att mitt vansinnesdåd med att stödja precis efter olyckan kan ha gjort skadan värre. Och den tanken gör mig rädd, fullkomligt vettskrämd nu när jag ska gå igen! Allt är så jävla betingat. Innan operationen igår började jag storgrina och inne i operationssalen började jag vrålskaka så fort jag placerades på operationsbordet. Allt för att det påminde mig om min 3 timmar långa första operation när läkaren hammrade i mitt ben. Aldrig aldrig ALDRIG igen vill jag tvingas gå igenom något liknande.
 
Allt jag kan tänka på nu är smärtan, den JÄVLA SMÄRTAN. Gråter och svär pga den. Har inga illusioner om att springa iväg till ICA, jag vill bara kunna gå till ytterdörren utan att det ska vara en sån ansträngning. Jävla skit!
 
 
Har ett ärr på vardera sida. (unpolished truth)
Och nej, min päls är inget political statement. Det är resultatet av att ha haft det i gips i 7 veckor och sedan fått förbud att skrapa med en hyvel innan op. Personligen är jag mest fascinerad över att mitt ben kan ha så mycket hår. T brukar gå förbi och klappa mitt benhår som om det vore en kattunge. Haha!
 

International women's day

Internationella kvinnodagen är för mig inte en dag för fest, utan en dag för kamp. Inte en dag för blommor och choklad, utan en dag för att stå på barrikaderna. En dag för att skrika tills det inte behövs längre. Vi ska kämpa tills sista blodsdroppen, hålla varenda syster om ryggen, varje dag. Och när vi äntligen rivit upp patriarkatet med varenda inflammerad rot, när alla kvinnor oavsett klass, rasifiering, funktionsuppsättning osv äntligen är fria. När vi inte längre försöker "få lika mycket som männen" utan hittat något helt annat, en verklighet som inte baseras och centreras kring män. När vi inte bara får en dag på hela året. Då jävlar ska jag FIRA internationella kvinnodagen. Tills dess knyter jag min näve, höjer den i luften och säger: kampen forsätter. Befrielsen är nära. ✊❤️
 
Avrundar denna internationella kvinnodag med en låt av en kvinna som har betytt väldigt mycket för mig, Florence Welch.


Grattis till alla män som inte behöver en egen dag

Dagens citat:
 
Det mest provocerande jag har läst idag på Facebook var en mans status:
 

"Grattis alla kvinnor! Ni är bra!"

 

Nu behöver man ju inte överanalysera en Facebookstatus för han menade säkert väl. Men tänk om det är så att vissa män tror att vi kvinnor inte tror att vi är bra och vill peppa oss lite extra den här dagen?! Fy fan. Höjden av förnedring. Nej, jag borde gräva ner mig under en sten resten av dagen så att jag slipper hjärtinfarkten av allt dumt jag riskerar att läsa.

 - A-M, Bloggkommentatorerna
 
Awww, gulle, såå duktigt...
 
Jag ska nu fortsätta kvällen med att kolla på filmen Enough. Krav Maga baby!

It tastes like you, but sweeter



RSS 2.0