0 Läs mer >>
 
Tydligen så kommer man inatt mellan kl 01.00-04.00 ha möjlighet att få en glimt av Norrsken i hela landet pga en kraftig solstorm... *Laddar med sockerfri Redbull* Är SÅ facinerad av detta och avundas norrlänningarna något oerhört.
 
 
Att lära sig gå går (sakta) framåt btw. Hade hembesök av en underbar sjukgymnast idag som kommer komma hit kontinuerligt. Så stöttande och framför allt förstående!! Detta var första dagen som jag med peppning vågade mig på RIKTIGA steg och nya övningar. Idag var det basic gångträning (väldigt försiktig start med korta steg). På torsdag kommer vi gå vidare med att träna i en trappa. Känns 1000 gånger bättre än mina egna taffliga försök. Tyvärr är den fruktansvärda pulserande knivhuggs-liknande smärtan och svullnaden efter varje gåträning något jag tyvärr får leva med, men den gör mig inte LIKA rädd som tidigare. Tänker att det är som rejält smärtsam mensvärk. Knaprar mycket alvedon, har benet högt och biter ihop.
 

Aurora Borealis

0 Läs mer >>
<3
 
För att NI får mig att kämpa ännu hårdare i mina mest nattsvarta stunder.
 
 

In the darkest of tim...

0 Läs mer >>
Och så var det det där med att lära sig gå...
 
Långt ifrån lika lätt som jag hade hoppats. Jag var inte helt naiv men jag hade iaf sett framför mig att så fort ställskruven var borta och jag fick gå på foten så kommer jag iaf VÅGA att göra det. Nu haltar jag som en gumma, blir utmattad direkt, släpar benet efter mig och tycker mest det är i vägen. På något sätt vet jag att det värsta är över. Mitt liv har varit på paus i snart tre månader. Hela första månaden låg jag sängliggande och bara grät, hög på morfin-liknande preparat. Varje gång jag tog ur foten ur högläge så kändes det som om jag la ned den i ett bad av syra. Dvs VARJE gång jag satte ned foten i golvet så grinade jag av smärtan, varje gång jag satt upp så gjorde den sig påmind som om 1000 knivar stack in rakt i benet. (Gissa om det fick mig att bäva inför att behöva röra mig). Den smärtan var jag tvungen att leva med då den inte försvann alls av smärtstillande.
 
Precis när jag hade brutit benet och låg ensam på en isbelagd parkering i Farsta så tänkte jag nästan direkt att oj, nu kanske jag t.o.m har stukat foten för att det gör så ont. (Att bryta foten fanns inte på min radar). Det kom förbi massa människor som insisterade på att jag skulle resa mig, (de menade väl, antagligen eftersom det var vinter ute.) Jag sa till alla att jag antagligen inte kunde resa mig för det gör så ont, men pga yttre press så reste jag mig till sist och försökte stödja på benet. I samma ögonblick som jag gör det så känner jag att benet i princip "går sönder" och att skelett-delarna i mitt ben trasas och går isär åt olika håll. Benet kan inte längre bära mig och jag faller ihop som en lerklump. Någonstans här drabbas jag av fullkomlig panik, den paniken, skriken, gråten, släpper inte förrän jag ligger neddrogad på SÖS ca en timme senare. Kommer inte ihåg så mycket vad som hände. Vet att jag fick spruta efter spruta efter spruta med morfin och att ambulansmännen tjatade på mig att jag måste andas. De fick efter antal skrik av mig min sko och lyfte sedan över mig på en bår.
 
Jag har aldrig behövt bearbeta det som hände vid fallet förrän nu när jag ska gå på foten och smärtan gör att jag hamnar i fullständig panik återigen. För det gör ONT att gå på en fot som man inte har använt på ca 3 månader. Den smärtan tar mig direkt tillbaka till när jag bröt. Jag tror att mitt vansinnesdåd med att stödja precis efter olyckan kan ha gjort skadan värre. Och den tanken gör mig rädd, fullkomligt vettskrämd nu när jag ska gå igen! Allt är så jävla betingat. Innan operationen igår började jag storgrina och inne i operationssalen började jag vrålskaka så fort jag placerades på operationsbordet. Allt för att det påminde mig om min 3 timmar långa första operation när läkaren hammrade i mitt ben. Aldrig aldrig ALDRIG igen vill jag tvingas gå igenom något liknande.
 
Allt jag kan tänka på nu är smärtan, den JÄVLA SMÄRTAN. Gråter och svär pga den. Har inga illusioner om att springa iväg till ICA, jag vill bara kunna gå till ytterdörren utan att det ska vara en sån ansträngning. Jävla skit!
 
 
Har ett ärr på vardera sida. (unpolished truth)
Och nej, min päls är inget political statement. Det är resultatet av att ha haft det i gips i 7 veckor och sedan fått förbud att skrapa med en hyvel innan op. Personligen är jag mest fascinerad över att mitt ben kan ha så mycket hår. T brukar gå förbi och klappa mitt benhår som om det vore en kattunge. Haha!
 

Att gå och gå men ald...

0 Läs mer >>
Internationella kvinnodagen är för mig inte en dag för fest, utan en dag för kamp. Inte en dag för blommor och choklad, utan en dag för att stå på barrikaderna. En dag för att skrika tills det inte behövs längre. Vi ska kämpa tills sista blodsdroppen, hålla varenda syster om ryggen, varje dag. Och när vi äntligen rivit upp patriarkatet med varenda inflammerad rot, när alla kvinnor oavsett klass, rasifiering, funktionsuppsättning osv äntligen är fria. När vi inte längre försöker "få lika mycket som männen" utan hittat något helt annat, en verklighet som inte baseras och centreras kring män. När vi inte bara får en dag på hela året. Då jävlar ska jag FIRA internationella kvinnodagen. Tills dess knyter jag min näve, höjer den i luften och säger: kampen forsätter. Befrielsen är nära. ✊❤️
 
Avrundar denna internationella kvinnodag med en låt av en kvinna som har betytt väldigt mycket för mig, Florence Welch.

International women's...

0 Läs mer >>
Dagens citat:
 
Det mest provocerande jag har läst idag på Facebook var en mans status:
 

"Grattis alla kvinnor! Ni är bra!"

 

Nu behöver man ju inte överanalysera en Facebookstatus för han menade säkert väl. Men tänk om det är så att vissa män tror att vi kvinnor inte tror att vi är bra och vill peppa oss lite extra den här dagen?! Fy fan. Höjden av förnedring. Nej, jag borde gräva ner mig under en sten resten av dagen så att jag slipper hjärtinfarkten av allt dumt jag riskerar att läsa.

 - A-M, Bloggkommentatorerna
 
Awww, gulle, såå duktigt...
 
Jag ska nu fortsätta kvällen med att kolla på filmen Enough. Krav Maga baby!

Grattis till alla män...

0 Läs mer >>

It tastes like you, b...

0 Läs mer >>

Gonna fuck up your eg...

0 Läs mer >>









 

In these final days

0 Läs mer >>
Tack Cissi Wallin för detta inlägg! (Där satte du ord på mina tankar).
 
Har följt intressanta debatter de senste dagarna, bl a i Lady Dahmers blogg och jag tycker inte det är annat än EXTREMT beklagligt de historier som berättas i kommentarsfältet. Historier om kravfyllt sex, partners som tjatar, vestibulit till följd, Folk som har sex utan njutning, fejkar orgasmer och ser samlag som någon jävla välgörenhet, osv osv! Detta gör mig så förbannad men även ledsen och ganska chockad. Obs, vill absolut inte på något sätt skuldbelägga. Är detta förtryck och utpressningen en sån vardagsmat för vissa att det har blivit normaliserat? Jag vågar inte komma med teorier. (Funderade t.o.m på om jag skulle skriva det här inlägget eller inte. Kanske bör jag bara hälla käft och vara tacksam över att jag aldrig har upplevt något liknande). Men jag kände att jag ville dela min syn på det hela. Bilden av kvinnors sexualitet och hur den ofta framställs (Kantat av olust och problematik).
 
Möjligheten för kvinnor att dela historier och prata om issues med sex och när det inte fungerar är otroligt viktig. Men jag kan även se en viss problematik i att när sex är på tapeten så är det alltid kantat av problem. I och med detta så uppkommer även generaliseringar som jag aldrig har känt mig hemma i. Ångest som i förlängningen kan skapa en skam, begränsningar och ytterligare tabun. Att som kvinna ha ett oproblematiskt förhållande till sex, känna stor lust och vara väldigt frigjord får mig vid vissa tillfällen att känna mig misstänkliggjord. Så fort jag nämner det faktum att jag alltid haft ett väldigt glädjefyllt och aktivt sexliv (ja, jag gillar att prata om det lika mycket som jag gillar att ha det, haha) så känns det nästan som att jag borde ursäkta mig själv. Min käft glappar ibland lite väl mycket (till fel personer, vid fel tillfällen, whoops) men jag ser inte s-e-x som något "heligt" ämne som är tabu eller som jag borde tissla eller tassla kring. Vill tillägga att det har tagit mig ett tag att komma till den punkten. Ibland känns det dock som om jag borde vara tyst för att inte riskera att ses som a) provocerande b) promiskuös eller c) en person helt utan spärrar/integritet. Öh? Varför kan min sexualitet inte bara få vara ostörd, varför ska det alltid ses som ett slags statement? Detta påminner mig om diverse artiklar där män dikterar hur en tjej ska bete sig sexuellt, "Inte för lätt, men ändå ett vilddjur i sängen". Horstigmat är den samhälleliga brännmärkningen av kvinnor som uppfattas som sexuellt utlevande. Kvinnlig sexualitets största fiende.
 
Det går t.o.m att skriva om bristen på sex i en relation utan att problematisera kring den kvinnliga sexualiteten. Läs gärna Vanja Wikströms inlägg om saken. Fyllt med värme, humor och självinsikt.
 
Btw, detta inlägg är väldigt heteronomativt, men jag kan självklart bara tala utifrån egna erfarenheter och min egna synvinkel. Hoppas min poäng gick fram iaf.
 

"Jag tycker det är pr...

0 Läs mer >>
As women, when we’re children we’re taught to enter the world with big hearts. Blooming hearts. Hearts bigger than our damn fists. We are taught to forgive - constantly - as opposed to what young boys are taught: Revenge, to get ‘even.’ Our empathy is constantly made appeals to, often demanded for. If we refuse to show kindness, we are reprimanded. We are not good women if we do not crush our bones to make more space for the world, if we do not spread our entire skin over rocks for others to tread on, if we do not kill ourselves in every meaning of the word in the process of making it cozy for everyone else. It is the heat generated by the burning of our bodies with which the world keeps warm. We are taught to sacrifice so much for so little. This is the general principle all over the world.

 

...On a breezy July night, my mother and I were sleeping under the open sky. Before dozing off, I told her that I think there is a special place in heaven where all wounded women bury their broken hearts and their hearts grow into trees that only give fruit to the good and poison to the bad. She smiled and said Ameen. Then she closed her eyes.

 

A Woman of War by Mehreen Kasana
 

Fire can not kill a d...

0 Läs mer >>
Ofta är jag stark. Jag har blivit ganska duktig på att trycka bort det jobbiga och "tänka positivt i äkta Blondinbella-maner. Men ibland orkar jag inte, ibland är jag glädjelös, arg och ångestfylld. Panikgråter i kudden över den jävla sits jag har hamnat i. Ibland ber jag till gud om en lättare tillvaro. Man skulle kunna tror att det faktum att jag är sjukskriven och har varit de tre senaste månaderna borde ha bringat någon slags ro till min själ. Men jag har aldrig känt mig lika rädd, varit fylld med lika mycket ångest, varit lika olycklig, eller sovit så dåligt som jag gör just nu. Stirrar upp i taket i timmar varje natt. Har hjärtklappning och mår illa efter varje måltid. Smärtan känns som tusen rakblad.
 
Ibland är jag arg över att jag inte kunde ha brutit min armjävel i stället för benet. Skulle gärna ge upp en annan kroppsdel för möjligheten att KUNNA GÅ. På sjukhuset gick det t.o.m så långt att jag svor över människor som gick runt i korridorerna klagade över sin brutna arm eller whatever. Kom särskilt ihåg en kvinna som klagade över att hon inte orkade gå ut och röka lika ofta med sin brutna arm. Vilken jävla inconvenience då. Ville bara skrika högt "FUCK YOU!!" (Man bör inte jämföra lidanden men jag låg med en kateter intryckt i urinröret och orkade inte duscha själv).
Ibland när folk frågar hur jag mår så har jag lärt mig att ljuga eftersom jag inte tror att människor orkar/vill höra sanningen. Ofta har jag även märkt att folk byter ämne när jag berättar hur det verkligen är. Antagligen är deras egna lidanden tillräckligt jobbiga att behöva hantera? Jag vet inte. Jag dömer inte. Får ofta dåligt samvete och vill allra helst be om ursäkt för att jag inte är ok.
Ibland funderar jag på vad jag har gjort som har lett till allt jävla lidande, att det är något som jag enligt någon kosmisk ordning har förtjänat. Kanske har jag fått vara lycklig så länge nu att det är min tid att vara olycklig?
Ibland är jag rädd för att inte kunna gå normalt igen eller att det kommer göra ont, så. jävla. rädd. Att människor bara skrattar bort det gör mig ännu mera rädd.
Ibland känns det som om jag ska gå sönder i tusen bitar av det sorg jag bär inombords.
Jag känner mig misslyckad och ledsen över att jag inte lyckades hålla ihop mitt förhållande.
Jag har aldrig känt mig såhär ensam någonsin. Samtidigt orkar jag inte ta kontakt. Det gör ont att försöka upprätthålla en fasad för människor som inte orkar deal-a med mitt mående. Det gör ont att le. När folk försöker peppa känns det bara som de inte tar en på tillräckligt stort allvar. 
 
 
Ibland intalar jag mig att det antagligen finns en mening med allt som sker. Att allt är övergående.
Men ibland är det svårt.
 
 

Weak moments