"Jag tycker det är problematiskt att den kvinnliga sexualiteten ständigt ska problematiseras. "
Tack Cissi Wallin för detta inlägg! (Där satte du ord på mina tankar).
Har följt intressanta debatter de senste dagarna, bl a i Lady Dahmers blogg och jag tycker inte det är annat än EXTREMT beklagligt de historier som berättas i kommentarsfältet. Historier om kravfyllt sex, partners som tjatar, vestibulit till följd, Folk som har sex utan njutning, fejkar orgasmer och ser samlag som någon jävla välgörenhet, osv osv! Detta gör mig så förbannad men även ledsen och ganska chockad. Obs, vill absolut inte på något sätt skuldbelägga. Är detta förtryck och utpressningen en sån vardagsmat för vissa att det har blivit normaliserat? Jag vågar inte komma med teorier. (Funderade t.o.m på om jag skulle skriva det här inlägget eller inte. Kanske bör jag bara hälla käft och vara tacksam över att jag aldrig har upplevt något liknande). Men jag kände att jag ville dela min syn på det hela. Bilden av kvinnors sexualitet och hur den ofta framställs (Kantat av olust och problematik).
Möjligheten för kvinnor att dela historier och prata om issues med sex och när det inte fungerar är otroligt viktig. Men jag kan även se en viss problematik i att när sex är på tapeten så är det alltid kantat av problem. I och med detta så uppkommer även generaliseringar som jag aldrig har känt mig hemma i. Ångest som i förlängningen kan skapa en skam, begränsningar och ytterligare tabun. Att som kvinna ha ett oproblematiskt förhållande till sex, känna stor lust och vara väldigt frigjord får mig vid vissa tillfällen att känna mig misstänkliggjord. Så fort jag nämner det faktum att jag alltid haft ett väldigt glädjefyllt och aktivt sexliv (ja, jag gillar att prata om det lika mycket som jag gillar att ha det, haha) så känns det nästan som att jag borde ursäkta mig själv. Min käft glappar ibland lite väl mycket (till fel personer, vid fel tillfällen, whoops) men jag ser inte s-e-x som något "heligt" ämne som är tabu eller som jag borde tissla eller tassla kring. Vill tillägga att det har tagit mig ett tag att komma till den punkten. Ibland känns det dock som om jag borde vara tyst för att inte riskera att ses som a) provocerande b) promiskuös eller c) en person helt utan spärrar/integritet. Öh? Varför kan min sexualitet inte bara få vara ostörd, varför ska det alltid ses som ett slags statement? Detta påminner mig om diverse artiklar där män dikterar hur en tjej ska bete sig sexuellt, "Inte för lätt, men ändå ett vilddjur i sängen". Horstigmat är den samhälleliga brännmärkningen av kvinnor som uppfattas som sexuellt utlevande. Kvinnlig sexualitets största fiende.
Det går t.o.m att skriva om bristen på sex i en relation utan att problematisera kring den kvinnliga sexualiteten. Läs gärna Vanja Wikströms inlägg om saken. Fyllt med värme, humor och självinsikt.
Btw, detta inlägg är väldigt heteronomativt, men jag kan självklart bara tala utifrån egna erfarenheter och min egna synvinkel. Hoppas min poäng gick fram iaf.