Att gå och gå men aldrig komma till dörren
Och så var det det där med att lära sig gå...
Långt ifrån lika lätt som jag hade hoppats. Jag var inte helt naiv men jag hade iaf sett framför mig att så fort ställskruven var borta och jag fick gå på foten så kommer jag iaf VÅGA att göra det. Nu haltar jag som en gumma, blir utmattad direkt, släpar benet efter mig och tycker mest det är i vägen. På något sätt vet jag att det värsta är över. Mitt liv har varit på paus i snart tre månader. Hela första månaden låg jag sängliggande och bara grät, hög på morfin-liknande preparat. Varje gång jag tog ur foten ur högläge så kändes det som om jag la ned den i ett bad av syra. Dvs VARJE gång jag satte ned foten i golvet så grinade jag av smärtan, varje gång jag satt upp så gjorde den sig påmind som om 1000 knivar stack in rakt i benet. (Gissa om det fick mig att bäva inför att behöva röra mig). Den smärtan var jag tvungen att leva med då den inte försvann alls av smärtstillande.
Precis när jag hade brutit benet och låg ensam på en isbelagd parkering i Farsta så tänkte jag nästan direkt att oj, nu kanske jag t.o.m har stukat foten för att det gör så ont. (Att bryta foten fanns inte på min radar). Det kom förbi massa människor som insisterade på att jag skulle resa mig, (de menade väl, antagligen eftersom det var vinter ute.) Jag sa till alla att jag antagligen inte kunde resa mig för det gör så ont, men pga yttre press så reste jag mig till sist och försökte stödja på benet. I samma ögonblick som jag gör det så känner jag att benet i princip "går sönder" och att skelett-delarna i mitt ben trasas och går isär åt olika håll. Benet kan inte längre bära mig och jag faller ihop som en lerklump. Någonstans här drabbas jag av fullkomlig panik, den paniken, skriken, gråten, släpper inte förrän jag ligger neddrogad på SÖS ca en timme senare. Kommer inte ihåg så mycket vad som hände. Vet att jag fick spruta efter spruta efter spruta med morfin och att ambulansmännen tjatade på mig att jag måste andas. De fick efter antal skrik av mig min sko och lyfte sedan över mig på en bår.
Jag har aldrig behövt bearbeta det som hände vid fallet förrän nu när jag ska gå på foten och smärtan gör att jag hamnar i fullständig panik återigen. För det gör ONT att gå på en fot som man inte har använt på ca 3 månader. Den smärtan tar mig direkt tillbaka till när jag bröt. Jag tror att mitt vansinnesdåd med att stödja precis efter olyckan kan ha gjort skadan värre. Och den tanken gör mig rädd, fullkomligt vettskrämd nu när jag ska gå igen! Allt är så jävla betingat. Innan operationen igår började jag storgrina och inne i operationssalen började jag vrålskaka så fort jag placerades på operationsbordet. Allt för att det påminde mig om min 3 timmar långa första operation när läkaren hammrade i mitt ben. Aldrig aldrig ALDRIG igen vill jag tvingas gå igenom något liknande.
Allt jag kan tänka på nu är smärtan, den JÄVLA SMÄRTAN. Gråter och svär pga den. Har inga illusioner om att springa iväg till ICA, jag vill bara kunna gå till ytterdörren utan att det ska vara en sån ansträngning. Jävla skit!
Har ett ärr på vardera sida. (unpolished truth)
Och nej, min päls är inget political statement. Det är resultatet av att ha haft det i gips i 7 veckor och sedan fått förbud att skrapa med en hyvel innan op. Personligen är jag mest fascinerad över att mitt ben kan ha så mycket hår. T brukar gå förbi och klappa mitt benhår som om det vore en kattunge. Haha!