0Läs mer >>Tydligen tog Foki en tur förbi Magnolia igår (everyone hearts Magnolia, jag kan aldrig tjata för mycket om det här stället xD)... Idag ska hon fira tolvslaget vid Times Square. Nej, jag är i alls avundsjuk...
Enligt mina amerikanska källor är det tydligen galenskap att försöka infinna sig på Times Square vid nyår, folk står som packade sillar. Haha, men äsch, vad spelar det för roll egentligen? xD Hoppas hon får en spännande upplevelse ;)
0Läs mer >>Vidgade L's vyer genom att tvinga henne att se Avatar igår... (Hon hatar kommersiella, svulstiga, hollywood-aktiga filmer... undantag för Twilight eftersom hon tycker Taylor är het, hehe xD skoja!). Även om hon aldrig skulle erkänna det tror jag dock hon tyckte Avatar var helt okej ;)
0Läs mer >>Att förlora en förälder eller en annan familjemedlem... De som inte har gått igenom det själva kan aldrig förstå, kan aldrig förstå känslan... Ena dagen så finns de där, för att älska en, för att gå en på nerverna... och nästa dag är de borta... Jag gråter när jag tänker på det.
Ens värld svartnar, att tänka på att man aldrig kommer att se dem igen, tanken gör för ont. Man går in i en dimma, för mig var det som om jag blockerade det som hände, kopplade bort... Efter begravningen hoppades jag bara att ingen skulle föra det på tal igen, eller ens nämna hans namn, för då skulle den muren jag byggt upp för att skydda mig själv rasa. Till de som trots allt gjorde det ville jag bara skrika: "håll käften din okänsliga jävel, jag tänker inte grina framför dig!". Just då kunde jag inte hantera folks nyfikenhet, eller ännu värre: att folk skulle tycka synd om en, att människor som egentligen inte bryr sig ett skit ska klappa en på axeln och beklaga sorgen. Som om de fattar vad man går igenom.
Det tog mig lång tid att acceptera att han inte fanns där längre, och ännu längre tid innan jag faktiskt kunde prata om det... Men det är viktigt, att tillåta sig själv att vara riktigt ledsen, jävligt förbannad på världen eller arg på personen som har försvunnit för tidigt... det är okej.
En del av ens hjärta känns förstört... Det kommer aldrig kännas okej att han är borta, menjaglovaratt detblir bättre. Mina tankar går till er! <3
Detta är en av Nilssons-familjens viktigaste traditioner! Jag svär, även de år som SVT inte har behagat visa det här avsnittet har vi sett till att se det iaf.
Gustav: Nämen, var är min lille vän?? Max: Jag sitter ju här! Gustav: Jag talar om Skåne Akvavit Gustav: Vart har alla rakryggade och hederliga människor tagit vägen? Sara: Dom har väl blivit överköpta av TV3?
Skrämmande nog så kan jag alla repliker utantill xD
Har du inte sett det innan så har du banne mig missat nåt! :)
