Jag finns här <3

Att förlora en förälder eller en annan familjemedlem... De som inte har gått igenom det själva kan aldrig förstå, kan aldrig förstå känslan... Ena dagen så finns de där, för att älska en, för att gå en på nerverna... och nästa dag är de borta... Jag gråter när jag tänker på det.

Ens värld svartnar, att tänka på att man aldrig kommer att se dem igen, tanken gör för ont. Man går in i en dimma, för mig var det som om jag blockerade det som hände, kopplade bort... Efter begravningen hoppades jag bara att ingen skulle föra det på tal igen, eller ens nämna hans namn, för då skulle den muren jag byggt upp för att skydda mig själv rasa. Till de som trots allt gjorde det ville jag bara skrika: "håll käften din okänsliga jävel, jag tänker inte grina framför dig!". Just då kunde jag inte hantera folks nyfikenhet, eller ännu värre: att folk skulle tycka synd om en, att människor som egentligen inte bryr sig ett skit ska klappa en på axeln och beklaga sorgen. Som om de fattar vad man går igenom.

Det tog mig lång tid att acceptera att han inte fanns där längre, och ännu längre tid innan jag faktiskt kunde prata om det... Men det är viktigt, att tillåta sig själv att vara riktigt ledsen, jävligt förbannad på världen eller arg på personen som har försvunnit för tidigt... det är okej.

En del av ens hjärta känns förstört...
Det kommer aldrig kännas okej att han är borta, men jag lovar att det blir bättre.
Mina tankar går till er! <3

Kommentera här: