Livet börjar smått återgå till det normala. Det tenderar ju att göra det när man reser sig upp och fortsätter. Tårarna sinar och man kan andas igen. Om man intalar sig själv att världen är normal tillräckligt ofta så blir den tillslut det.
Fick höra av en kär vän (och världens underbaraste kollega) att jag antagligen är för snäll, att jag ger för mycket och låter allt ske på alla andras villkor. Önskar så ibland att jag kunde vara känslokall. Att jag kunde slita ut någons inre, stampa lite på det och sedan gå vidare som inget har hänt. Som att det enda jag precis gjort var att slänga ut soporna. Men det skulle inte vara jag. Jag går istället vidare och fortsätter tror på det goda i människor. Kanske för att jag innerst inne vet att det finns något mer. För att jag vet att jag inte är den som i slutändan kommer stå kvar ensam.
Vi är inte vänner, vi kommer aldrig bli vänner. Du är en främling för mig. Jag må upprätthålla mitt allra bästa cordial poker-face. Men när jag går ut genom dörren kommer jag inte att se tillbaka. De vidriga Jasmin-doft-pinnarna som jag köpte innan kommer inte längre kväva mig. Kommer aldrig se tillbaka, då är jag borta för gott. Hoppas i mitt stilla sinne att du verkligen inser det.