När det tar slut...
Grät hejdlöst igår i flera timmar, på tåget, på sängen.. på min systers axel. Tårarna bränner hela tiden.
Vet inte hur jag ska klara av det här.
Jag kan inte stå, jag kan inte le, jag kan inte sova, jag kan inte äta.
Ligger i sängen och gråter, gråter och gråter. Känns som jag har gråtit tillräckligt för 10 livstider. Ändå fortsätter tårarna att rinna. Just nu känns hela min tillvaro som ett djupt svart hål. Det är så orättvist att jag vill riva hela världen i bitar.
Jag sitter ensam. Jag hatar att vara själv! Det skiljer en vägg mellan oss. Men den där väggen är som en evighet.
Det som han var för mig finns inte kvar.
Där det tidigare fanns en stöttande lyssnande kille som var en klippa så fort någonting inte var ok i mitt liv där finns nu bara en vägg. En främling som inte bryr sig. Och det är så hemskt att se kylan i någons blick där man tidigare bara sett kärlek och värme...