Weak moments
Ofta är jag stark. Jag har blivit ganska duktig på att trycka bort det jobbiga och "tänka positivt i äkta Blondinbella-maner. Men ibland orkar jag inte, ibland är jag glädjelös, arg och ångestfylld. Panikgråter i kudden över den jävla sits jag har hamnat i. Ibland ber jag till gud om en lättare tillvaro. Man skulle kunna tror att det faktum att jag är sjukskriven och har varit de tre senaste månaderna borde ha bringat någon slags ro till min själ. Men jag har aldrig känt mig lika rädd, varit fylld med lika mycket ångest, varit lika olycklig, eller sovit så dåligt som jag gör just nu. Stirrar upp i taket i timmar varje natt. Har hjärtklappning och mår illa efter varje måltid. Smärtan känns som tusen rakblad.
Ibland är jag arg över att jag inte kunde ha brutit min armjävel i stället för benet. Skulle gärna ge upp en annan kroppsdel för möjligheten att KUNNA GÅ. På sjukhuset gick det t.o.m så långt att jag svor över människor som gick runt i korridorerna klagade över sin brutna arm eller whatever. Kom särskilt ihåg en kvinna som klagade över att hon inte orkade gå ut och röka lika ofta med sin brutna arm. Vilken jävla inconvenience då. Ville bara skrika högt "FUCK YOU!!" (Man bör inte jämföra lidanden men jag låg med en kateter intryckt i urinröret och orkade inte duscha själv).
Ibland när folk frågar hur jag mår så har jag lärt mig att ljuga eftersom jag inte tror att människor orkar/vill höra sanningen. Ofta har jag även märkt att folk byter ämne när jag berättar hur det verkligen är. Antagligen är deras egna lidanden tillräckligt jobbiga att behöva hantera? Jag vet inte. Jag dömer inte. Får ofta dåligt samvete och vill allra helst be om ursäkt för att jag inte är ok.
Ibland funderar jag på vad jag har gjort som har lett till allt jävla lidande, att det är något som jag enligt någon kosmisk ordning har förtjänat. Kanske har jag fått vara lycklig så länge nu att det är min tid att vara olycklig?
Ibland är jag rädd för att inte kunna gå normalt igen eller att det kommer göra ont, så. jävla. rädd. Att människor bara skrattar bort det gör mig ännu mera rädd.
Ibland känns det som om jag ska gå sönder i tusen bitar av det sorg jag bär inombords.
Jag känner mig misslyckad och ledsen över att jag inte lyckades hålla ihop mitt förhållande.
Jag har aldrig känt mig såhär ensam någonsin. Samtidigt orkar jag inte ta kontakt. Det gör ont att försöka upprätthålla en fasad för människor som inte orkar deal-a med mitt mående. Det gör ont att le. När folk försöker peppa känns det bara som de inte tar en på tillräckligt stort allvar.
Ibland intalar jag mig att det antagligen finns en mening med allt som sker. Att allt är övergående.
Men ibland är det svårt.
Men ibland är det svårt.