I was waiting. I feel like some part of me will always be waiting for you. Like if I'm old and blue-haired and I turn the corner in Istanbul, and there you are. I won't be surprised... Because you're with me, you know?
Det här är bland det sorgligaste som hänt mig. Det här är alla olyckliga slut komprimerat i ett sms. Hade hoppats på att ett totalt bryt av all kontakt inte skulle behövas, det var aldrig något jag ville, men insikten slog ned som en blixt och här står vi nu. Vetskapen känns som en klump i hjärtat. I framtiden kanske saker kommer se annorlunda ut, men jag kan inte fortsätta hålla något slags hopp tänt för en potentiell vänskap längre. (Känns som att springa runt i midjedjup gyttja medans en mördare är en hack i häl, du vet att förr eller senare kommer det inte finnas något kvar förutom en töcken av smärta, närsomhelst kommer du oundvikligen att bli styckad, alt sjunka djupare och drunkna). Jag vet på riktigt inte hur jag ska klara mig utan alla de egenheter som är oss. Klara mig utan favoritpartierna på hans kropp, hans skratt, hans sätt att lägga sin arm om mig.
Jag älskar honom fortfarande och hoppas att den känslan någon gång försvinner.
Nu vet ni.