Finally I could just float

Har precis börjat leva igen efter 6 månader i ide...
 
Den känslan av att behöva bryta upp en låst dörr med en kofot för att personen inte på något sätt kan hantera vad han känner eller vill berätta vad problemet är. När personen inte själv förklarar hur han känner utan istället lägger över ansvaret på sin omgivning att tolka honom, ett fucking heltidsjobb som en inte ens får betalt eller uppskattning för. Det är inte nice någonstans med personer som uppfostras i att inte kunna hantera sina egna måenden utan lassar över allt på andra, gärna på någon som i sin tur uppfostrats i att vara omhändertagande och självuppoffrande. Trots att det genererar utåtageranden samt panikgråt i kudden hos oss andra för att dessa människor inte kan bete sig så värderas det som sunt och starkt att kunna stänga inne sina känslor.
 
Efter kraschen befann jag mig i ett vakuum. Min kropp levde men inombords var allt uppsprättat. Oundvikligen blir det en väldigt konstig maktbalans. Jag var inte den personen som dikterade eller satte reglerna. Det blev en enorm befrielse när jag till sist började släppa rädslan och insåg att jag faktiskt hade all rätt i världen att vara ledsen över den skit som jag blivit utsatt för. Jag behövde berätta om mina upplevelser och bli så fruktansvärt hjärtskärande asförbannad och sörja hur jag glömt mitt egna värde. Jag hyser inte någon agg eller ånger längre. Den person jag var då och den jag är nu är som dag och natt och jag är så oerhört tacksam för de insikter jag har fått.
 
Efter att ha funderat mycket på lycka har jag kommit fram till ett par spännande saker. Jag är generellt sätt ändå en ganska lycklig människa, men jag är lyckligare nu. Min tillvaro är långt ifrån optimal, men jag känner mig fri själsligt och känslomässigt. Från att i slutet av 2014 ha varit en torr krukväxt på väg att möta döden till att bli omplanterad i ny jord med massvis av näring och lagom med vatten. Jag känner hur jag växer både med rötter och sköra knoppar. Det som fortfarande gör ont inombords läker parallellt med skelettet i mitt underben.
 

Är för tillfället inackorderad hos min Jennie-pennie. Hon är snäll nog att inhysa en invalid innan jag hittar mitt egna liv place.

Kommentera här: