Into the wild

Vi såg denna film igår och den ledde minst sagt till en livlig diskussion.
 
Tor var fascinerad, beundrade huvudpersonens val och älskade hela filmen. Medans jag snarare tyckte han var en självbelåten bortskämd douche. En vit priviligerad snorunge som grinade: buhu, det är så synd om mig, jag hade en kass kärlekslös uppväxt, jag hatar samhället, jag har läst både Doctor Zhivago och War and Peace (som jag envisas med att spy ut citat ur under hela filmen) därför är jag beläst, yadda yadda yadda. Fucking grow up already!

Jag skiter i att han ger sig ut i vildmarken och omger sig med hippies, det är inte hans val jag stör mig på. Hans självdestruktivitet bryr jag mig inte heller ett skit om, (man snarare välkomnar att något ska hända). Det jag blir irriterad på är att han är så förbannat självisk och att han så respektlöst spottar på sin familj. Jag fann inte en enda egenskap som gjorde honom likable. Länge sedan jag aktivt verkligen har ogillat en karaktär så pass mycket. Ogillade varken Michael Fassbender i Shame eller Ezra Miller i We need to talk about Kevin. Det gör mig även riktigt kluven till filmen, de fina miljöerna kan liksom inte rädda den på egen hand. 
 
 

"In conclusion, I hated this movie. It pissed me off for the first two hours and twenty minutes, and then the final ten minutes made me so upset that I went home and started crying.

 

Rated R for stupidity, melodrama, explicit starvation, brief Christ-like male nudity, annoying 23-year-olds, and self-aggrandizing voiceovers by wispy voiced younger sisters."

 

(Klockrent inlägg om filmen går att hitta här).

Kommentera här: