We all wear masks, and the time comes when we cannot remove them without removing some of our own skin
När jag är arg, trött, sjuk, bitter, har kärleksproblem, känner mig ensam, vilsen, även om jag inte skriver vad det handlar om i klartext, så märks det oftast i mitt bloggande. Ibland blir bloggen (på gott och ont) en dumpningsplats för känslor. Sometimes it's less pretty. Lite ironiskt, för de jag umgås med skulle nog beskriva mig som en relativt reserverad person. I bloggen är jag det motsatta. Det negativa med detta är att när det väl är nedskrivet kan det vara svårare att radera mentalt. Det jag har publicerat ligger kvar som en konstant påminnelse om vad jag kände igår, en timme sedan, eller förra veckan. Ibland när dammet har lagt sig känner man sig bara extremt utsatt/naken/självutlämnande och man börjar ifrågasätta om det man publicerade verkligen var nödvändigt. Folk läser och dömmer en för något som kanske redan är överspelat. För mig är innehållet i inlägget ofta släppt så fort jag trycker på 'publicera'. Och när jag publicerar något nytt har jag oftast helt gått vidare från det föregående.
Är det något jag hatar så är det att gå tillbaka i arkivet och läsa gamla inlägg, det händer i stort sätt aldrig. Inte för att jag inte står för det jag har publicerat, men det känns helt enkelt bara helt orepresentativt för vem jag är i dagsläget. På ett sätt vill jag inte ens bli förknippad med den personen jag var för några år, eller ens för några månader sedan. Det är inte vem jag är längre.