We all wear masks, and the time comes when we cannot remove them without removing some of our own skin

Det finns människor som jag verkligen beundrar. Människor som vet exakt vad de vill i livet, människor som gör det de brinner för. Smarta, retoriska människor som pratar så att man vill lyssna och skriver så att man vill läsa. Tänker kanske främst på en av mina förebilder Hanna Fridén. Hon är bara 1-2 år äldre, men allt hon förmedlar känns alltid så extremt välgenomtänkt. När hon sitter i soffan hos Malou utstrålar hon vishet, balans, intelligens. Genom att aldrig använda sig av härskartekniker, sarkasm eller att se ned på någon som hon debatterar emot så vinner hon respekt och sympati. Sådant kan jag bli avundsjuk på. Någon som är extremt engagerad, vältalig och lyckas göra sin röst hörd utan att vara aggressiv eller har sina känslor utanför kroppen 24/7.

När jag är arg, trött, sjuk, bitter, har kärleksproblem, känner mig ensam, vilsen, även om jag inte skriver vad det handlar om i klartext, så märks det oftast i mitt bloggande. Ibland blir bloggen (på gott och ont) en dumpningsplats för känslor. Sometimes it's less pretty. Lite ironiskt, för de jag umgås med skulle nog beskriva mig som en relativt reserverad person. I bloggen är jag det motsatta. Det negativa med detta är att när det väl är nedskrivet kan det vara svårare att radera mentalt. Det jag har publicerat ligger kvar som en konstant påminnelse om vad jag kände igår, en timme sedan, eller förra veckan. Ibland när dammet har lagt sig känner man sig bara extremt utsatt/naken/självutlämnande och man börjar ifrågasätta om det man publicerade verkligen var nödvändigt. Folk läser och dömmer en för något som kanske redan är överspelat. För mig är innehållet i inlägget ofta släppt så fort jag trycker på 'publicera'. Och när jag publicerar något nytt har jag oftast helt gått vidare från det föregående.

Är det något jag hatar så är det att gå tillbaka i arkivet och läsa gamla inlägg, det händer i stort sätt aldrig. Inte för att jag inte står för det jag har publicerat, men det känns helt enkelt bara helt orepresentativt för vem jag är i dagsläget. På ett sätt vill jag inte ens bli förknippad med den personen jag var för några år, eller ens för några månader sedan. Det är inte vem jag är längre.

Kommentera här: