This too shall pass

Rädslan finns fortfarande där... Rädslan över att det inte existerar någon annan person som kan betyda riktigt lika mycket. Rädslan att det faktiskt gör det, men att jag inte kommer kunna ta steget och våga tycka om den personen riktigt lika mycket.

Den senaste tiden har växlat mellan himmel och helvete... Vissa dagar har jag
ärligt trott att sorgen kommer knäcka mig. Medans andra dagar har känts lättare och som att jag är påväg vidare.

Det dummaste jag gjorde under den här tiden, när jag var i behov av tröst, var att slänga mig in i något nytt för att förtränga att mitt hjärta var krossat. Det värsta var att han blev väldigt intresserad av mig och trots att jag var lätt avdomnad och inte intresserad av samma sak, lät jag det ändå fortgå eftersom jag var självisk. Till slut var jag dock tvungen att avsluta den relationen, ganska abrupt. Detta ber jag om ursäkt för.

I nuläget är jag inte redo att känslomässigt ge någonting av mig själv till någon annan, inte så länge det fortfarande existerar en stor sorg och saknad inom mig. Just nu känner jag att jag måste tillåta det att ta lite tid... This too shall pass, eventually...


Kommentera här: